Varför jag är grymt svag för teater

Hej hej! Kalla mig gärna töntig eller vad som helst, men jag har en viss svaghet för teater, i synnerhet musikaler. Bara själva grejen med att det händer på riktigt framför en gör intrycket mycket större (tänker fortfarande på Next to Normal från i onsdags), jag gillar film, men teater är snäppet vassare, det kännas alltid mer äkta. Synd att det är svårt att se teater lite hur som helst som man kan med film. Personligen tycker jag att teaterskådespelarna får för lite uppskattning, det är jobbigt (vet av egen erfarenhet) att stå på en scen länge, även om filmskådisar gör ett bra jobb så gör musikalartisterna ett minst lika bra jobb när dom gör föreställningen i ett kör kväll efter kväll framför massa människor. Jag beundrar dom verkligen till tusen, beundrar nästan alla skådisar men teater har alltid större intryck på mig en film. Som jag sa blir det på nåt sätt större när det händer på riktigt och man inte bara ser det på en skärm. Har inte varit på teater på länge, kände verkligen hur den här kärleken för musikaler vaknade igen när jag såg Next to Normal i onsdags, den var hur bra som helst, grymma skådespelare. Har bara varit på Värmlands teatern tidigare, Wermlands operan lär jag gå fler gånger till. Som sagt, jag älskar teater och kommer alltid göra det. Alla kan inte hålla med mig, smaken är som baken, delad ;) detta är vad jag tycker :)

Next to normal

Hej på er alla glada (och ledsna för den delen) här kommer en recension på musikalen Next To Normal som jag såg igår SPOILERVARNING Musikalen handlar om en familj, mamma, pappa och två barn. Utåt sett ser de ut som vilken familj som helst, fast ja mamman pratar med sig själv och verkar inte riktigt som hon ska. Efter långt om länge visar det sig att mamman blev, sinnessjuk (bipolär) efter sonens (som är ungefär 18) oförklarliga sjukdom som orsakade hans död vid ungefär 1 års ålder. Musikalen gick som en pil rakt genom hjärtat, bästa jag sett. Scenen i sig var grymt tråkig, vit, men fick på nåt sätt massvis med färg av skådespelarnas agerande. Bästa skådespelaren var han som spelade den döde sonen i familjen, han var en otroligt duktig sångare och skådespelare och hans karaktär kändes nästan som den röda tråden genom allt. Anledningen till att allt blev som det blev. Jag själv kände mig en aning vimmelkantig när man en bit in i föreställningen fick veta att sonen var död, för då helt plötsligt insåg man att han bara var med i dom mest underliga situationer, ingen utom mamman verkade ta någon notis om honom och egentligen har de bara en dialog tre gånger i föreställningen och när hela familjen var samlad var han mest i utkanten. Denna musikal har jag verkligen inte sett för sista gången, jag älskade den. Helt klart 5 av 5 Skådespelare: Mamma Diana: Cecilie Nerfont Thorgersen Pappan Dan: Christer Nerfont Dottern Natalie: Mari Lerberg Fossum Sonen Gabriel: Ole Aleksander Bolstad Bang Doktor Frisk & Doktor Blindh: Melker Sörensen Natalies pojkvän Henrik: Jonas Schlyter